Det är nu lördag och jag sitter här med min sista jobb natt. När jag slutar så har jag varit nykter i 3 dygn och jag kan med dåligt samvete säga att flaskan kommer dyka upp om ett par timmar. Inte bra, jag vet. Men det är ju lördag, som jag skyller på.

Jag har snart klarat 2 dygn utan alkohol, men det har varit tufft. Och på lördag vet jag att det skiter sig, för då ska jag på fest. Så ytterligare en alkoholiserad helg väntar mig och jag vet att det blir en återställare på söndag, för det blir det alltid. Och sen en på måndag, en på tisdag och så vidare.

Begäret är stort nu, för jag har blivit av med något jag inte ens fick se. Vilket trycker ner mig en hel del, och i vanlig ordning så vill jag trösta mig själv med glaset i handen. Men jag har lovat mig själv att inte ta en klunk fören på lördag. Frågan är ju bara om jag kommer lyckas.

Och detta är vad hela denna bloggen kommer ta upp, min kamp mot flaskan. En kamp jag inte kan vinna, inte just nu i alla fall. Men en dag ska jag slänga flaskan i väggen och gå därifrån.
Så jag tänkte jag skulle börja med att ge er en bakgrund på det hela.

Under min uppväxt var jag kanske lite knepig, men vilken tonårsflicka är inte det? Fast jag var inte den som var ute om nätterna och söp mig full, utan jag höll mig hemma i min ensamhet och tryckte ner i källaren i ett tv-rum som jag gjort till mitt.
Som liten fick jag alltid smaka lätt öl av min far och likör blev en tradition om helgkvällarna från dess att jag var ca 12 år. Inbilla er nu inte att det är min far som fått mig att gå in på fyllespåret, för det har jag orsakat helt själv.
När jag sedan blev 14 år började jag nypa en klunk av vodkan som alltid fanns i kylskåpet, och för att det inte skulle synas fyllde jag på flaska med vatten. Men vem idiot har inte gjort så i tonåren? Och så höll det på.
Men det var först när jag fick in åldern som jag började festa, kanske mest för att jag inte kände någon som kunde köpa ut, inte vet jag. Så vid 18 års ålder började mitt så kallade liv. Fest varje helg och sommaren när jag blev 19 år och hade gått ut gymnasiet, skapades team arbetslös och det var fest 24/7. Jag kom in i ett gäng som försåg mig med alkohol och mat, och jag gjorde inte av med en krona på 3 månader. Jag blev kär och av med oskulden som 19-åring, vilket kanske är sent. Men kär blev inte han, utan tog tillfället i akt. Så ett krossat hjärta av allt jag fick. Samma sommar blev jag utsatt för ett våldtäktsförsök av min bästa vän, men tack och lov var han lika nitad som en annan och det gick inte vägen. Så det va slutet på den vänskapen och detta var i samma veva som fick jag reda på att min kärlek skaffat flickvän men ändå hade sex med mig. Manwhore med andra ord. Det kanske var en av anledningarna till att flaskan blev en tröst. Samma sommar fick jag höra orden "Ingen kan älska dig" av min mamma och orden du klarar ingen ting har jag växt upp med. Och tro mig, "ingen kan älska dig" har satt sina spår. Jag kan inte tro på folk som säger att de älskar mig och att alla mina relationer spricker gör ju inte saken bättre.
Jag tar till alkoholen så fort det blir jobbigt och knepigt, så fort jag blir sårad eller saker inte går som jag vill. Jag har svårt att se ljuset på vägen och ser hellre ner i glaset.

Men det är först nu, det senaste året, som flaskan har blivit en vardag. Kanske för att jag just nu är i ett förhållande som sårar mer än vad det gör nytta. Kanske för att jag verkligen inte trivs med mitt jobb, eller kanske för att inget går som jag tänkt.

Jag dricker egentligen inga mängder, men jag dricker så gott som dagligen, och ett glas vin till maten blir 5 glas.
"Jag ska ju jobba i helgen så det är lika bra att fira nu" - är nått som jag tänker var och varannan dag.

Att min karl inte hör av sig på en vecka och inte har mobilen på eller inte svarar när man ringer är också något som får mig att höja glaset. Och följt med orden: "Jag behöver inte honom, jag har varit själv hela livet så jag kan lika väl vara det resten av livet", i alla fall är det något som jag försöker intala mig själv. Dock är detta lite svårt när jag älskar honom så otroligt mycket.

Att chefen min mobbar ut mig är också en anledning som får mig att dricka. Och att jag verkligen hatar mitt jobb är med en anledning. Men det finns inga jobb i denna hålan så man kan ju inte gå och säga upp sig direkt. Hur ska jag då betala hyran och alkoholen kostar ju pengar. Och att flytta hem till mina föräldrar är det sista jag kommer  göra, då tar jag hellre livet av mig.
I och för sig så är väll just det där, ta livet av mig, vad jag håller på med. Fast jag är feg och vågar inte göra det snabbt.

Jag var mobbad i hela skolgången, så självkänslan är inte på topp. Och att jag sedan misslyckas med allt jag gör bättrar ju inte på det hela heller.

Jag har en liten krets av vänner, 2 st närmare bestämt, som alla lever i lyckliga förhållanden. Det får mig att känna mig som femte hjulet då min karl sällan syns till. Så de få gånger man träffa dom ser jag till att det är fest, bara för att bekymmerna ska rinna bort.

Detta var en liten del av min bakgrund som gjort mig till det jag är idag.
Och idag har jag en så länge fått i mig 3 glas vin.

Här kommer jag dela med mig av min kamp mot alkoholen. En kamp jag inte vet fall jag vill vinna.

Det är allt ni får nöja er med just nu, det kommer mer när jag fått ordning på bloggen.